Inte ens kompakt tystnad..

På lördagen blev jag mer eller mindre kidnappad i båt av Saalis och fördes ut till Emils sommarstuga och spenderade kvällen där med dem och tre andra. Det var riktigt skönt att bara blunda och fly från allt en stund när vi åkte fram över vattnet i den relativt varma höstluften. Du visste att det var precis vad jag behövde, som så många gånger förut visste du mer än jag själv. Kvällen spenderades till stor del inomhus med levande ljus, björnar och skratt. Mitt skratt lät inte ens konstgjort där ett tag. Nu med facit i hand önskar jag att jag hade stannat kvar där med er två och inte efter många förvirrade samtal åkt in till centrum. När vi tog oss mot hamnen, och årorna stänkte vatten på mina kinder tänkte jag att det kanske var ett tecken,efter som att det trots allt var en motorbåt. Ett tecken på att jag skulle stanna där, i den trygga lilla stugan med er två, som jag känner mig trygg hos. Men det var nåt som sa åt mig att ändå försöka, försöka bryta mitt mönster av att sova och andas och inte göra så mycket mer. Det kändes som en bra idé just då. Men efter att ha spenderat ett par ensamma timmar inne i centrum med obesvarade telefonsamtal, alldeles för mycket folk, för mycket oljud i mina öron och sökande efter något som jag inte visste vad det var fick jag nog. Min promenad hemåt minns jag inte så mycket av, bara av den orsaken att jag än en gång stängt in mig i mig själv. Det var som att gå i en tjock dimma ända tills jag försiktigt väckte mamma, och meddelade att jag var hemma och sen sjönk ner på min säng.
Jag ville komma bort från alla de där ljuden och ropen jag hade hört och ville bara att allt skulle vara tyst. Jag tog ur batteriet i min väggklocka och drog ur sladden till mina högtalare som stog och surrade. När jag äntligen hade kurat ihop mig under täcket och försökte få upp värmen igen var det fortfarande något som var fel. Jag saknade dina tunga andetag och värmen från din hud.